I radhuset en bit utanför Stockholms centrala delar dricker statsministern grogg och spelar bridge. Tobaksröken ligger tung i köket. Det är sent. Situationen är svår. Det är hans ansvar att hålla ihop samlingsregeringen. Om han snubblar faller den. Då ökar risken för att landet kastas in i kriget. Han har mycket att ta hänsyn till. Det gäller att spela sina kort väl. Men det är något han är bra på, att spela korten rätt.
Skymning i folkhemmet
På samma gång är lokförare Ansgar Österberg på evig resa fram och åter genom jordbruksbygderna i södra Roslagen. Den metronom som spårets skarvar utgör räknar tiden. Varenda ond minut måste han mata in under lokomotivets stålhjul. Runt honom dansar förflutenhetens skuggor kring.
Tidigt 1940-tal. Statsministern, lokförare Österberg och skoleleven Karin Rosengren står i centrum för historien. Nej, det är ingen barnbok, fast en av huvudpersonerna bara är tio- elva år. Mycket händer i Stockholm, Vallentuna och ombord på Roslagsbanans tåg. Flera andra platser besöks också: Dannemora, Hargshamn och Mariefred till exempel. För att inte tala om ett omskakat Krylbo… Skymning i folkhemmet
Statsministern
”Det var i koltrastarnas tid och årets ljusaste natt. För några korta timmar hade solen försvunnit ner under horisonten, men om bara tre kvart skulle den stiga upp igen. En nymornad måne på väg mot nedan visade blott en smal skärva av sin runda kropp, där den hängde över de vita funkisradhusen. Allt var milt och stilla. Björkarna stod klädda i löv medan blommor och gräs doftade av sommarnatt. Statsministern befann sig ensam i den lilla trädgården på radhusets baksida. Han hade stått där orörlig en stund och andats in den klara nattluften. Uteplatsens stenplattor kändes svala mot hans nakna fotsulor. Frun hade rest till skärgården, men själv hade excellensen stannat hemma.
Bridgesällskapet som han kallat samman för att förströ kvällen hade gått till sista spårvagnen en knapp timme tidigare. Nu var askfaten tömda och flaskorna undanstädade. Utrikesministern hade varit en av besökarna. Statsministern var tillsammans med utrikesministern de enda i regeringen som visste att det skulle börja nu. Dagen innan hade hela regeringen hemförlovats för en veckas ledighet, trots att militärledningen och utrikesdepartementets ledning kände till vad som skulle hända. Den ena orsaken var att militärledningen med säkerhet visste att något anfall mot Sverige inte stod för dörren, i varje fall inte på kort sikt. De goda kunskapernas rot var den andra orsaken till att få i regeringen kände till några detaljer.”
Ansgar
”Himlen var mulen och en nordostlig vind drog in från havet när Ansgar lät maskinen accelerera iväg från kajen. De upphämtade godsvagnarna följde efter som uppträdda på ett pärlband, vad annat kunde de göra? Fjättrade som de var vid varandra med länkar och kättingar. Vagnarna tjöt och jämrade sig när han drog dem genom S-kurvan från hamnen upp mot Norrtälje station. Förbi det lummiga området runt kyrkan och vidare in på bangården gick färden. De rullade in på spår 3 men fick signal att fortsätta igenom stationen ut på andra sidan. Där signalerades ”stopp” och ”back”. Vagnarna trycktes tillbaks men nu in på spår 2 där fler väntande godsvagnar tillkopplades. Därmed var tåg 941 färdigväxlat, men ännu var inte avgångstiden inne. Den var satt till 17.05 och väntans vingar vajade nu över dem som denna afton satts att tygla den tråkiga tysken med nummer 33.”
Karin
”Det hade blivit maj månad och äntligen anlände våren till Vallentuna. En givmild sol strödde sina värmande strålar över bygden och vitsipporna hade blygt börjat presentera sina första blommor. Vägarna låg bara och det stod nu klart för var och en att de sista snödrivorna som ännu fanns kvar i norrsluttningarna till sist skulle tvingas på knä. Karin hade slutat skolan kvart i tre. Istället för att följa vägen bort mot stationen hade hon givit sig av längs ån som kom rakt från tegelbruken.
Hon hade inget särskilt mål annat än nöjet med att följa ån som omväxling mot vägen. Intill låg fält och ängar. Det vissnade fjolårsgräset var vitbeigt och frasade under skorna där hon gick längs åkanten. Ett stycke längre fram låg Åby tegelbruks lertag. Hon vågade sig utan betänkande fram till kanten av åns strömmande vatten och sträckte sig efter ett präktigt kaveldun. Det hade kvar sin roliga blomställning som såg ut som en stor brun cigarr.” Skymning i folkhemmet